Före och efter.

Inför påskhelgen då vi städade ordentligt passade jag på att ta lite bilder som jag kunde jämföra med, innan vi renoverade. Det var mycket planering och funderingar innan det blev klart men så här ser det ut nu. Allt är fortfarande inte klart som ni kan se på en del bilder men nu när min man börjar komma ut vinteridet så kanske det kommer att hända saker.

För vår familj var det allt för lite skåp så vi gjorde om allt så det blev mer plats för våra saker. Och JA vi slängde och skänkte bort massor av saker innan vi flyttade från vårt radhus i Nykvarn, men vi behövde ändå mer plats.

 

Taket fick vara kvar men annars är allt utbytt. Vi funderade mycket innan vi valde tapet men vi blev faktiskt nöjda. Det får dock bli vita gardiner i olika variationer när jag vill byta.
Sören ville ha en köksö och jag ett stort matbord så det var mycket samtal innan vi bestämde hur vi ville ha det. Det gäller att ge och ta när två skall bestämma och det gjorde vi verkligen och båda blev VÄLDIGT nöjda. Vi sitter nästan alltid vid detta bord när vi äter och är bara vår familj. Har vi gäster sitter vi det stora i vardagsrummet.

Så här såg köket ut från andra hållet. Det fanns en vägg med skåp innan dörren ner till den mörka källaren. Den beslutade vi oss för att ta bort för att få det mer öppet och luftigt. Även väggen ni ser till höger togs bort och stöttades upp av en limträbalk.

Helt plötsligt kändes köket mycket större men vi fick verkligen fundera på vad vi skulle ha för slags räcke innan vi bestämde oss. Vår mäklare Jan-Erik tipsade oss om denna idé som vi föll för.

Så kommer vi till vardagsrummet. Jag kan säga vi verkligen upptäckt hur alla fotografer som fotograferar husobjekt som skall in på Hemnet har vidvinkelobjektiv. NI set bara här hur långt rummet ser ut. Likadant tycker jag det är med alla kök där bredden på kyl och frys ser JÄTTEBREDA ut. Allt brunt runt alla fönster och altandörr håller på att bli vitt. Vi har just insett hur otroligt bruna även alla snören till persienerna är så det blir nog en annan lösning för ett solskydd.

Jag tittade inte på mäklarbilderna innan jag tog mina egna så det är tyvärr inte samma vinklar men jag tror ni kan se i alla fall.

Den öppna spisen är vi väldigt glada över och Sören är en höjdare på att elda och få det mysigt.
Väggen till vänster togs bort helt som ni kunde se på köksbilderna förut. Dörrarna fick vi tyvärr ta bort för att det skulle finnas någon stor vägg att ställa mitt stora köksbord emot så där byggdes en hel vägg i stället.

 

Här sitter vi om vi är många som skall äta. Bokhyllan till vänster skall verkligen städas men ibland är det inte lätt att veta var man skall ha tex filmer som används ganska flitigt här hemma. Hallen och skåpen borta i vänstra hörnet är vårens projekt, eller i alla fall ett av dom.


Här nedan kan nu också se vår öppna spis.

Idag lördag är min tanke att åka och handla jord och lite fröer så vi kan planera och odla fram lite blommor inför sommaren. På baksidan har vi ett växthus som vi tyvärr inte använde så flitigt förra sommaren. Just nu funderar jag på att lägga plattor i det och ha stora krukor och hyllor  i stället för att odla direkt i jorden på marken för det är så dålig jord där.  Tjejerna leker med lego i vardagsrummet och Sören laddar för en liten shoppingtur.

Allt gott

Ulrika

Livet blir inte alltid som man tänkt sig!

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, eller hur är det för er mina läsare?
För några veckor sedan träffades jag och min väninna Lotta på en lunchrestaurang inne i Göteborg. Vi satt där i tre timmar och åt men mest pratade vi. Vi delade tankar om framtiden och vad vi hade för planer med våra familjer. Vi sa också att vi är så tacksamma för de fina män som Gud gett oss båda. Sedan pratade vi om våra barn och hur fantastiskt ( men också ibland påfrestande) det är att vara förälder. De tre timmarna gick snabbt och vi skiljdes åt vid centralstationen, med en plan om att kunna ses snart igen men våra familjer.

För två veckor sedan fick Lottas man en livshotande hjärnblödning och livet förändrades på en sekund. Eftersom det var mitt i natten och de har tre sovande barn i huset fick hennes man åka iväg ensam med först ambulans och sedan helikopter. Sedan följdes många dygn och ovisshet, men många med mig hade ett stort hopp om att Gud skulle hela denna man som endast var 39 år. Så kom påskhelgen och jag hade en stor förväntan att denna kraft som finns i Jesus uppståndelse skulle göra ett under med C. På kvällen i måndags fick han somna in för gott och lever nu tillsammans med sin himmelske Fader i en underbar värld där lovsånger ljuder vid Guds tron. C var en fantastisk man som var otroligt allmänbildad. Hade jag frågor om datorer, försäkringar, olika sparformer, husbyggen och diverse olika teologiska funderingar så var C en perfekt man att väna sig till. Under min studietid på Ersta delade jag många teologiska funderingar med honom. Inte för att vi tyckte lika i allt men för att han var så duktig på att se saker från olika synvinklar.

Lotta och jag bodde grannar när vi hade köpt våra första lägeheter i Södertälje och vi gick ofta kvällspromenader tillsammans efter våra jobb då vi pratade och fantiserade om framtiden och hur den skulle vara. Lotta var säker på att hon skulle gifta sig med en pastor och så blev det. Efter några veckors bibelskola uppe i norr fick jag veta att det fanns en mycket trevlig och sympatisk man som hon trodde att hon ville dela livet med. Så blev det och när de gifta sig i Nykvarn fick jag förmånen att vara deras bröllopsfotograf.

Sedan kom deras första son men precis innan dess hade de öppnat upp sitt hem för en pojke som behövde ett tryggt hem och trygga föräldrar. Efter 1,5 år fick de ta emot en son till och efter några månader flyttade de till Hönö där C var föreståndaer i Pingstförsamlingen. När vi skulle flytta hit kändes det väldigt bra att ha en väninna sedan ungdomsåren som redan fanns här i närheten. För ett tag sedan var vi och hälsade på dem som familj och fick då se deras fina nybyggda villa.

Att C idag lämnat Lotta och tre pojkar känns så ofattbart. När jag idag läser på C:s facebooksida inser jag hur otroligt omtyckt han var av så många olika slags människor. Det är vänner från diverse församlingar, pastorer och partikamrater och många fler som sörjer att han lämnat den här jorden.

Igår fyllde Lotta 40 år och när jag slog numret på min mobiltelefon visste jag inte ens vad jag skulle säga till henne när hon svarade, men det blev ett fint samtal med många tårar. En sak som hon säger och som hon skrivit under sjukdomstiden är att GUD HAR LOVAT ATT ALDRIG ÖVERGE HENNE ELLER POJKARNA. Nu får alla som finns runt familjen och alla som vill hjälpa till i bön be om Guds gränslösa välsignelse och beskydd för familjen som finns kvar.
VARFÖR, kan man fråga. Hur har Gud råd att låta hans egen tjänare gå vidare endast 39 år gammal?
Inga svar finns MEN GUD HAR LOVAT ATT HAN HAR ALLTING I SIN HAND.

Avslutar med en fantastisk som som ger ett fantastiskt hopp för dem som tror på Herren

"Vi ska ses igen"

Livet kan vara vackert som en sommardag
där himlen är fri från varje moln
men plötsligt som en blixt ifrån en himmel klar
det känns en iskall vind
Alla har vi haft någon som vi hållit av
som varit en del av våra liv
Men den som var vår älskade, vår bäste vän
finns inte längre kvar

refr.
Jag har en tro
som ger mig tröst och styrka
att vi ska ses igen när tiden tagit slut.
Trots att skiljas var så svårt
så vet jag att du lever i ett ljus
i det hemmet som vi kallar Faderns hus

Vi kan ej förklara livets hemlighet
aldrig nånsin förstå allt det som sker
men trots de frågor som vi har och inga svar
Gud är den som han är.
Vi har ett hopp som vi kan lita på
vi vet att det bär oss när vi dör
att bortom livet finns en annan dimension
det är vår säkra tro

Ref.

Vi måste lära oss att det liv vi fått
är några år som snart försvinner bort
Trots tvivlet som vi har
så lever hoppet kvar
det kan aldrig dö bort
som den kropp vi har fått
Vi får vara för evigt hos Gud

En ledsen Ulrika

Idag har vi tänt tjejernas dopljus!

Idag är det 4 år sedan vi fick bära vår andra dotter Lydia Sara Elisabeth till dopet, i Nykvarnskyrkan.

Esther var då 2,5 år och var en stolt storasyster som fick hjälpa prästen att hälla upp dopvattnet i dopfunten. Så här såg hon ut när mamma efteråt ville fotografera sin nydöpta dotter. 

 

För 6 år och några dagar sedan döptes vår första dotter Esther Ingrid i Hagabergs kapell i Södertälje.

 

Så här såg familjen Algesund ut den 28/3 2009

Idag när vi kom hem från vår storhandling plockade vi fram dopljusen och tände dem under middagen. Vi fick då påminna oss om vad som hände på barnens dopdagar för 4 respektive 6 år år sedan.

Hoppas att ni som läser detta får en liten påminnelse om att plocka fram era och era barns dopljus när ni har dopdag. Kanske kan ni berätta för era barn hur det var den dagen de döptes.

 Idag på skärtorsdagen får vi påminna oss om när Jesus instiftade nattvarden. I morgon väntar det svåraste som hände Jesus och det är också då som Han visade sin stora kärlek till oss genom att dö på korset för vår skull. Där tog Han våra synder på sig för att vi skall kunna ha en relation till Gud. Sedan väntar vi på påskdagens seger, en seger över dödens makt, en seger som ger oss möjlighet att få ta emot frälsningen i våra liv.

Jesus för världen givit sitt liv, öppnade ögon, Herre mig giv
Mig att förlossa offrade han sig, då han på korset dör ock för mig.
O, vilken kärlek, underbar sant! Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri, vill jag hans egen evigt nu bli.

Tag mig då, Herre, upp till ditt barn, lös mig från alla frestarens garn!
Lär mig att leva, leva för dig, glad i din kärlek, offrade mig

Anslutar med texten från en av de fantastiska psalmerna  i psalmboken., 45

Ulrika

Syskonkärlek och lite berättelser från jobbet.

Idag när jag kom hem från jobbet hade friden infunnit sig så ljuvligt underbart. Barnen var lyckliga och hade en sådan fin eftermiddag tillsammans.

 

De kramades och sa så fina ord till varandra.

 

De spelade tre i rad på Esthers mage.

 

Esther läste högläsning för Lydia ur en nyinköpt bok.

 

 

De spelade fin med knuff, och allt detta utan minsta tjat eller gnäll.

Då kan till och med jag som är så bebiskär tycka att det är skönt att de blivit stora och kan klara sig lite själva. Mormor har just åkte hem efter att ha varit här i en vecka och jag kan intyga att hon fått spela fia mer än andra kanske har gjort under hela sitt liv. Tack mormor för ditt engagemang. Vi saknar dig redan och saknar att inte kunna åka och hälsa på dig under en dag. Varför är detta landet så avlångt, och vaför fanns mitt fantastiska jobba "på andra sidan"? Är dock väldigt glad för många nya fina kontakter vi fått här på västkusten. Allting har sin tid och nu är vår tid här.

Nu ligger de bredvid varandra i soffan och tittar på en film innan det är dags för nattning. Pappa Sören fick en ledig kväll och är på Betakväll i församlingshemmet.

Tidigare idag på jobbet så hade vi minstinggudstjänst med efterföljande påskluch. Jag tror att det blev väldigt uppskattat och vår präst Tord gjorde samlingen så fin. Han berättade om påskens händelser med hjälp av flanellograf och vi sjöng Jesus för världen givit sitt liv och även några "riviga" kristna barnsånger.

Så här fint hade Anna och jag dukat för alla barn och föräldrar på Öppna förskolan i Ytterby,

och på torsdag gör vi om detta . Välkomna, vi öppnar som vanligt kl 9:15. Samlingen blir kl 10:30 och sedan blir det påsklunch.

 

 I morgon väntar två samlingar i kyrkan med förstaklassare som ville komma och veta allt om kyrkan
Jag och min arbetskamrat Mattias hade två klasser även i måndags morse och det var två spännande timmar. Vi hade gjort upp en liten plan om hur vi skulle lägga upp det men med 25 aktiva frågvisa 7-8-åringar så vet man aldrig var samtalen slutar. Vi berättade om hur gammal kyrkan är och sedan bad vi dem lägga av sina vapen i vapenhuset och så fick vi ett samtal om vad det innebär. Sedan fortsatte Mattias och berätta om vad en predikstol är och vad den används till. Efter det blev det lite mattelektion med alla psalmnummer på psalmtavlan och vi sjöng några psalmer och barnen fick gissa om de brukar sjungas på dop, bröllop eller begravning. Sedan blev det dop av min docka Lovisa. Ett barn fick komma fram och vara präst och sedan kom två till för att vara föräldrar och sist en fadder. De fick lite rekvisita och sedan hällde faddern vatten i dopfunten. Därefter döptes Lovisa i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn. Ljuset tändes och fick påminna oss om att Jesus är världens ljus. Därefter delades barnen in i två grupper. En grupp gick med Mattias och tittade på de olika målade kyrkfönsterna som berättar olika händelser från bibeln. Den andra gruppen gick med mig till sakrestian och fick veta lite mer om prästens och diakonens klädsel. Vi hann också med att prata om den första nattvarden och jag visade en oblat. De hade just pratat om skärtorsdagen och långfredagen i skolan så jag passade på att repetera det. När jag tyckte att vi var klara i vår grupp tittade jag ut men Mattias pratade på om alla målaningar på fönstrena så jag passade på att fråga om några av barnen hade någon fråga jag kanske kunde svara på. Om de hade, där kom de djupaste funderingarna en människa kan ha och jag försökte i min enkelhet att ge tendens till ett svar samtdidigt som jag bollade tillbaka frågorna för att veta hur de tänkte och refkelterade själva. Vilket djup det kan finnas i en liten 7-åring.

Allt gott önskar jag er.

Ulrika

VAD ÄR RESTSKATT MOT ATT FÅ VARA FRISK OCH FÅ LEVA?

VAD ÄR RESTSKATT MOT ATT FÅ VARA FRISK OCH FÅ LEVA?

Ja så kom då det där kuvertet som vi hade väntat på, som skulle tala om, om vi skulle få extra semester eller renoveringspengar eller om vi måste betala in mer skattepengar. Tyvärr blev det inget extra i kassan utan vi blir tvungna att betala in mer skattepengar. Besviken? Ja det skulle man kunna tro, och visst skulle det känts bättre om det var 10 000 tillbaka, men ibland blir andra perspektiv i livet så otroligt tydliga. Natten mot tisdagen denna vecka fick en av våra vänner, en 39-årig trebarnsfar en livshotande hjärnblödning. Min väninna, en trebarnsmor har just påbörjat en tuff cellgiftsbehandling mot en cancer som är kronisk. En annan väninna miste sin far förra veckan i lungcancer. Livet är så skört. Vi vet ingen hur vår morgondag ser ut, men vi kan idag ta vara på och ta hand om de relationer vi har, glädjas åt att vi har livet och varandra.

 Ikväll var jag med Esther på badhuset och satt på en stol och filmade hennes framsteg i bassängen. Vilken underbar glädje att få se sin dotter lära sig simma, våga prova att dyka och hoppa i vattnet tillsammans med sina kompisar. Att sedan få åka hem till sin älskade man och yngsta dottern och ha fredagsmys i soffan tillsammans, det är livskvalitet. Att mormor är här är också en rikedom. Jag gläder mig att se mina döttrar få spela fia med sin mormor. Jag gläder mig åt mitt jobb, mina fina arbetskamrater, vår församling, vårt hus, att vi har så många fina vänner, att vi har haft möjlighet att åka till Thailand ganska många gånger. Jag gläder mig åt att Esther trivs på skolan och fritids att Lydia har det så bra på förskolan och att de fått fina vänner här efter vår flytt från Nykvarn. Allt detta är ingen självklarhet men ibland glömmer man bort det och tar mycket för givet. Det pratas och skrivs väldigt mycket om vilka rättigheter vi människor har det skrivs så mycket om bantning, träning, kurser där man får lära sig hur man kan förverkliga sig själva. Jag mig och mitt blir så viktigt. Men vad spelar det för roll om man får sin dödsdom imorgon?

I morse var vi på teater i Esthers klass. Barnen hade övat in en saga som de dramatiserade och de hade gjort egna biljetter och serverade fika. Alla föräldrar satt stolta och fotograferade och filmade sina barn, även Sören och jag. Under fikat satt vi tillsammans med föräldrarna till en av Esthers klasskompisar. Mamman i familjen hade igår fått veta att bröstcancern hon hade inte var elakartad även om hon nu skulle påbörja strålning efter operationen. Vilken lycka denna kvinna och hennes man utstrålade. Jag har följt hennes blogg sedan hon hittade knölen i bröstet och jag har läst om hennes skräck och hur hennes värld nästan rasade samman vid första beskedet. Idag fick vi dela hennes glädje och det märktes tydligt att hon reflekterat över livets stora frågor om vad som är viktigt.

I alla dessa sammanhang blir restskatten en liten prick i universum även om den måste betalas, men vi har livet och även en tro på ett evigt liv. Det hoppet finns där även i den djupaste nöden. Jag vet att det är MÅNGA som ber för vår vän som fått hjärnblödningen. Det är fantastiskt att se hur Facebook får vara ett hjälpmedel även i förbönens tjänst. Visst är det många ytliga uppdateringar man kan läsa på FB och ibland undrar jag vad som mest uppfyller människors liv, men vid sådana tillfällen jag skrivit om här så är det fantastiskt att se hur bönekedjor skapas i hela vårt land och även utomlands. Guds kraft kan gripa in och förvandla människors liv och situationer. Ibland blir det inte som vi själva har tänkt och ja, visst har kristna också stora frågor om varför saker händer, men hoppet om ett evigt liv kan ingen ta ifrån oss. Jesus Kristus är vår store läkare och min och Sörens bön är Han att skall hela båda våra vänner som just nu är väldigt sjuka. Vi ber också om Guds Andes kraft och frid för deras familjer.

Nu skall jag gå och njuta av en lugn fredagskväll tillsammans med min man. Tack att du ville dela mina tankar ikväll .

 

Ulrika

Vad är vi oense om då?

För några veckor sedan skulle jag fundera ut vad min man och jag bråkar mest om i vår relation. Tänkte dela något på relationskursen vi har på jobbet (som jag självklart skulle fråga min man om det var ok först) . Jag frågade även min man men vi kan tacksamt komma fram till att vi inte kom på några stora grälorsaker vi har/haft. Mycket kan nog bero på att vi frågade ut varandra om det mesta redan innan vi var tillsammans så så mycket saker att tycka olika om på djupet kommer vi inte på. MEN visst finns det småsaker vi tycker olika om. Vi är nog både ense om att det först och främst rör frågor som,

1, Vilka saker behöver göras hemma?
2, Vem skall göra det?
3 Och så den för mig viktigaste frågan, NÄR skall det göras?

Något vi eller kanske jag tagit upp den senaste tiden är när vi skall fixa klart i vårt gästrum som snart kommer att bli bebott under c:a 1,5 veckor. Jag tycker då att vi skulle ha gjort det för flera veckor sedan. Min man har inte riktigt samma åsikt. Varför göra något idag när jag kan göra det imorgon eller övermorgon eller nästa månad?  Nu har han svarat så så många gånger så han gick med på att när jag fixat bort frysen som står ivägen för vår ommöblering så skall han börja. Bra tänkte jag, Där fick jag något konkret att gå på. Då gick jag och hämtade kameran, gick ner i källaren och tog en bild. Gick upp igen, lade in bilden i datorn och sedan lade jag ut en annons på Facebooksloppisen för Kungälv och Ytterby. Jag hade sagt till Sören att den som kommer och hämtar den får den gratis men så tänkte jag till att 150 kr kanske vi kunde få. Efter 1,5 timmar hade en man redan varit här och hämtat den och vi blev 150 kr rikare. Jag tittade min man djupt in i hans fina ögon och frågade när vi skall börja i källaren. Han vågade då inte säga något annat än: Älskling det gör vi imorgon. SÅ kan det gå ibland och både igår och idag har vi fixat i källaren. Vi är inte klara ännu men en bra bit på väg. Nu sitter tjejerna bänkade i soffan och lyssnar på allt oljud från melodifestivalen. Ja inte är det många artister och låtar som är bra, men Esther hejar på sin Ulrik, Yohio och Sean. Sören sitter och sorterar barnens lego som han tycker skall ligga i olika glasburkar så man lätt kan hitta bitarna till de olika byggmodellerna.

Själv så tittar jag på melodifestivalen med ena ögat, bevakar en trampbilsannons på FB-loppisen och tänker på morgondagens familjegudstjänst som jag medverkar i. Tur att jag är kvinna som kan göra många saker samtidigt.

Allt gott

Ulrika

Och så var allt som vanligt för några timmar!

Tiden rullar iväg så snabbt men nu kommer en till blogg från vår lilla resa.

 

På hemväg från Stockholm och Södertälje blev det två stopp, ett i Norrköping hos Sörens  "extrafamilj" och ett i Mjölby där våra vänner från Nykvarnstiden byggt ett hus.

 

Här är bilder från besök hos Linda, Lasse, Erik och Elina. När vi stannade här och hoppade ur bilen så tog det väl två minuter så kändes livet " som vanligt". Och definitionen vanligt som jag menar här är att vi har nära till Linda och Lasse och barnen. Linda och jag fick sitta och prata en stund medan papporna var ute och lekte i snön med barnen. Ungefär så hade vi det i nästan 5 år. Ja inte så att vi mammor jämt satt och pratade medan papporna var ute med barnen med att vi umgicks mycket i olika konstellationer. Jag har varit föräldraledig både tillsammans med Linda och Lasse och vi har gjort utflykter i skogen tillsammans, besökt öppna förskolan tillsammans och ätit middag hos varandra. Vi hade en sådan där enkel vardagsrelation som kunde innebära att vi tog med en falukorvsbit till varandra och gjorde stormiddag så det räckte till båda familjerna. På helgerna tog man den vanliga "lunken" förbi varandras radhus och " kollade läget". Var det vardag och ens partner jobbade var det alltid trevligt med lite vuxensällskap i sandlådan. När vi berättade för Linda och Lasse att vi väntade syskon till Esther tog det inte lång tid innan de kom och berättade att även Erik skulle få ett syskon. Timeingen var perfekt och vi fick två föräldraledigheter ihop. Barnen har verkligen lekt ihop och de pratar fortfarande om varandra fast att Lydia och Elina bara var 2,5 år när vi flyttade från varandra. Vi bestämde oss ganska samtidigt att vi skulle flytta och det var nog bra på ett sätt för det skulle ha blivit tomt att bo kvar utan att ha varandra. Vi gick ovetande till samma mäklare när det var dags att sälja våra radhus. Annonserna kom ut samtidigt, visningen blev samma dag. Oj hur ska det här gå tänkte vi nog båda. Vem skulle få sälja först och vem skulle få mest betalt?

Skulle vi ta köpare från varandra? Det slutade med att det blev till bådas fördel och vi skrev kontrakt med någon dags mellanrum och vi fick i stort sett samma peng för husen i relation till om det var friköpt eller ej. Nu funderar vi båda, Linda och jag alltså, hur livet skulle ha varit om vi hade bott kvar? Ja det är ingen som vet. Men det jag vet är i alla fall att det är väldigt roligt att hälsa på dem, det känns liksom " som vanligt". Linda och Lasse, både Sören och jag är väldigt glada för vår vänskap och även för den relation som våra barn har. Hoppas den kommer att finnas kvar under åren som går.

 

Lasse gör en snöboll och Elina och Lydia hänger på.

 

 Erik och Esther

 

Elina och Lydia

Som jag skrev i början så blev det även ett stopp i Norrköping. Här besöker vi Ingegärd och efter en fika åkte vi vidare. Barnen hann snabbt bekanta sig med två av hennes yngsta barnbarn Alice och Algot. Det som är tråkigt när man bara stannar en "kortis" är att rycka upp barnen när de redan är djupt inne i lekten med nya vänner. I sommar får det bli en längre visit i Norrköping med mer lek med Alice och Algot.

Nu är livet som vanligt här hemma. Lovet är slut för två veckor sedan och allt rullar på som vanligt.
Vardagen är här och den är ganska trevlig så vi njuter av tillvaron och att våren är på väg, Idag tog jag kort på den första blommande krokusen i rabatten och jag börjar planera lite för trädgårdsarbete. Sören och jag måste lära oss hur vi skall beskära våra fruktträd. bland annat. Först skall vi dock njuta mer av vårsolens underbara strålar och värme.

Allt gott

Ulrika