Vår sjuka vecka!

I morgon är det fredag och veckan har gått fort trots att vi haft det ganska tufft denna vecka. Jag jobbade förra helgen på ett ungdomsläger och när jag kom hem på söndag eftermiddag var Esther jättevarm och hade börjat må dåligt. På natten mot måndagen fortsatte hon att ha hög feber så på måndag förmiddag fick Sören ta med henne till vårdcentralen. Läkaren där skall vi nog inte gå till igen. Hon ville inte låta Esther inhalleras även fast att hon gjort det sedan hon var ett år. Läkaren påstod att man inte kan inhallera så små barn som 3-åringar. När Sören ringde hem sa jag att han skulle gå tillbaka till läkaren och säga att hon måste inhalleras för hon hostade och rosslade som hon gör när hon får sin astmahosta. Till slut hade hon gett med sig men däremot lyssnade hon aldrig på henne efteråt som läkarna alltid brukar göra för att se att det hjälpt. Jag ringde till vårdcentralen när de kommit hem och då fick jag prata med den sköterskan som inhallerat Esther och även hon var väldigt förvånad att läkaren inte lyssnat på henne eftråt. Hon frågade om det var läkaren NN vi varit hos och jag svarade ja. Hennes kommentar var då: Ja men hon är ju bara en inhyrningsläkare. UNDERBART, nu kan jag tydligen inte lita på dem heller. Förra gången jag blev skeptisk av ett råd jag fick av en läkare sa en annan vårdpersonal: Var det NN du var hos? Ja svarade ja. Ja men hon är ju inte svensk, hon har gått en helt annan skola och tänker annorlunda. Efter det är jag också skeptisk mot utländska läkare. Förstår naturligtvis att man inte kan dra alla över en kam men jag vill ju verkligen att man kan lite på det en läkare säger, speciellt när det gäller mina barn.

När det blev måndag kväll blev Esther ännu sämre och febern var uppe i dryga 41 grader och vi fick inte i henne någon vätska så då fick vi åka till Huddinge. Efter en ganska lång väntan fick vi komma in och träffa en manlig trevlig läkare. Han hörde något på ena lungan och skickade oss därför till lungröntgen. Han sa också att Esther hade dubbelsidig öroninflammation och därför skrevs amimox ut. Dessförinnan
hade vi tampats för att få i henne alvendom men det slutade med att hon kräktes upp allt, och där stod vi med en nedkräkt Esther. Helt plötsligt blev hon kissnödig men vägrade kissa i toaletten utan skulle kissa i en potta som inte fanns. Snabbt iväg för att försöka hitta en potta som jag faktiskt tycker är ganska konstigt att man inte har på en barnakut. Till slut kom dock en sköterska med en potta och Esther kunde kissa. Sedan gick jag iväg till röntgen med en envis 3-åring. När det väl var vår tur vägrade hon ta av sig tröjan. Jag fick ta av den med våld, men då vägrade hon stå framför röntgenapparaten och jag var MYCKET pedagogisk den första kvarten som jag försökte övertala henne att stå still och lyfta upp sina armar. Som tur var så var det en myckt trevlig röntgenskötare som själv hade två småbarn hemma så jag kände hans empati. Mitt i allt säger Etsher att hon återigen är kissnödig, och killen pekar snällt på en dörr som vi går in i. Där finns en toalett men INGEN potta så fullständigt kaos bryter ut. Mitt tålamod börjar sina så jag stänger dörren och med våld så trycker jag ner en gallskrikande Esther på toasitsen. Trodde inte att det skulle fungera men rätt som det var så hör jag att det gör det och känner en ENORM lättnad. Återigen går vi in i röntgenrummet och försöker övertala en otroligt arg envis 3-åring att hon skall göra som vi säger men hon totalvägrar. Då kommer hotet om att vi måste lägga henne på en brits och hålla fast henne och så fick de blir. Oj vad hon såg ynklig ut när hon låg där gallskrikandes fasthållen men jag visste ju att det inte gjorde ont. Efter detta bestämde jag mig att om vi skulle behöva åka in flera gånger så får Sören göra det. Väl hemma så försöker vi få i henne första kuren av penicillinet, även det med tvång. Efter 45 minuter så kräks hon upp det och sedan fortsätter hon kräkas hela natten. Vi försökte hela tiden få i henne vätska men om hon fick i sig en klunk så kräktes hon en halv deciliter mörkbrun vätska. Oj vad vi tyckte synd om henne då. 5 pyjamasar gick åt den natten och ett antal lakansbyten. På morgonen var vi trötta men Esther mådde så dåligt så Sören fick ta henne i bilen och åka till Huddinge igen. Väl där fick de träffa en jättetrevlig ung kvinnlig läkare som gav Sören i uppgift att med en spruta mata Esther med 5 ml vätska var 5:e minut. Efter några timmar började hon piggna till. Kan tillägga att denna läkare bara hittade en anings röd trumhinna på ena örat. Snabbsänkan var dock väldigt dålig, hon hade 195 ( skall vara runt 12 om jag uppfattat det rätt). Halsen såg också bedrövlig ut men det var inga bakterier. Hon skickade hem dem men uppgiften att försöka få i henne mer än hon kräktes upp. Nästa natt blir bättre förutom att hon hostar så man kunde tro att lungorna skulle spricka. Nu hade det blivit onsdag och jag gick och jobbade på öppna förskolan med Lydia och Esther hade bara kräkts en gång undertiden. Hon var jättetrött och somnade i sin säng och efter 3,5 timmar bestämde vi oss för att vecka henne. För er som känner oss väl vet att Esther adrig sovit speciellt länge så vi förstod att hon fortfarande var ganska dålig. Under tiden hade läkaren som undersökte henne på aktuten ringt för att checka hur Esther mådde. Hade vi bott närmare sjukhuset hade ett mobilt team kommit över och undersökt Esther men vi fick veta att vi bodde för långt bort. Läkaren blev bekymrad när hon hörde att Esther inte druckit eller kissat på länge så vi fick vet att om vi ej lyckas få i henne dricka eller om hon ej kissat innan kvällen så behövdes hon läggas in. OJ vad vi kämpade och peppade att hon skulle både dricka och kissa men vi vet inte om hon inte kunde eller om det var envisheten som gjorde att hon inte ville. Jag fick ringa jobbet och säga att jag ej kunde komma och så packade vi en väska och så tog jag med Esther till sjukhuset 3 gången på denna vecka. Det var proppfullt i väntrummet så vi fick inte ens en stol att sitta på. Det var kaos, flera barn satt och kräktes och andra låg i föräldrarnas knä och en del tjoade runt som om de var hur pigga som helst. Jag insåg att detta skulle komma att ta tid. Efter att vi anmält oss inne hos sköterskorna så kom en läkare och sa: Men där är ju Esther, henne tar jag hand om. OJ vadskönt, den kvinnliga läkaren som hon träffat dagen innan tyckte synd om oss att vi var där för tredje gången så hon tog oss till ett undersökningsrum direkt. Hon klämde och kände på Esther som var ganska negativt inställd till att sova på sjukhuset. Hon ville bara hen till sin älskade våningssäng. Jag bad henne titta i örat men de såg helt bar ut båda två så man kan undra hur hon i

måndags kl 10:45 hade 2 friska öron
Måndag eftermiddag hade dubbelsidig öroninflammation
Tisdag hade en anings röd trumhinna på ena örat
På onsdag var helt frisk i båda öron.
?????????????????????????????????????????????????????
Glada är vi dock att vi bestämde oss för att inte ge henne amimoxet förrän vi visste helt säkert att hon hade öroninflammation.

Sedan sätter de emlasalva i båda Esthers armveck och de tar en snabbsänka igen. Denna gång var Esther så ledsen att hon inte ens ville ha ett bokmärke eller klistermärke efteråt. Viktigare var att hon fcik välja färg på plåstret.
De tog också en snabbsänka som denna gång bara var 50. En sköternsa kom och frågade vad vi gjort, om hon ätit pencilin? Hon sa att det var ganska ovanligt att den ena dagen är 195 och andra dagen 50. Nej inget penicillin, bara förbön, tänkte jag.

Sedan fick vi komma upp på avdelningen som var ett isolerat rum. Påvägen dit såg Esther lekrummet och jag lovade att vi skulle gå dit sedan men det gick ju tyvärr inte. Väl där inne så blev Esther på ganska gott humör. En sköterska kom med fika till oss båda och en lång lista med dvd och videofilmer för att Esther skulle få välja en. Jag läste och läste alla filmernas namn och när jag kommit till den sista säger hon: Mamma jag tror vi ta Den om Lillefot ( den hade vi med oss hemifrån och vi hade sett den typ 4 gånger under dagen redan) WOW, jag som trodde att vi skulle kunna mysa i sängen till en ny film men icke. De hade en stor fin platt-tv på väggen men hon skulle bestämt titta på den lilla bärbara dvd:n som vi själva hade med oss.
Sedan ville hon äta så hon klämde i sig en yoghurt och drack massor med klunkar i festisen hon fått. När sköterskan frågade var hon gillade mest av allt svarade hon snabbt: KÖTTBULLAR. Efter 5 minuter kom sköterskan in igen med ett litet glas fullt av köttbullar som Esther genast började mumsa i sig. Anar att hon hade svårt att förstå att jag berättat att hon både mat, drick och kissvägrat. Detta gjorde att hon sa att om jag lyckades få i henne 3 festisar under natten så skulle de inte behöva sätta dropp. Jag kände en lättnad och kämpade på med drickandet och erbjöd ofta Esther små klunkar ur sugröret. Helt plötsligt är hon även med på att sätta sig på pottan och visst, helt plötsligt hör jag att det kommer och jag blir överlycklig och jublar. Esthers kommentar då var: Mamma, min rumpa var inte redo förut. Visst är den underbar den kommentaren!
Esther får ringa på klockan och berätta vad som hänt. Då börjar de prata om att vi kanske skulle få åka hem och sova och så blir det. Klockan var nästan 23:30 när de säger att vi kan åka hem och Esther blir glad och börjar prata om sin våningssäng. Jag packar ihop allt och klär på oss men blir lite fundersam att hon inte ens fått träffa en läkare innan vi åker hem. Det bestäms att en läkare skall ringa mig på torsdag em och det gör han. Han underar vilken läkare som gav oss permis och jag svarar att vi inte träffat någon läkare på avdelningen. Han blir ännu mer förvånad att ingen ens tittat på Esther innan en sköterska säger att vi kan åka hem. Ja ibland funderar man på hur kommunikationen fungerar och vilka regler som gäller.
På akuten emalade de armveckan och när vi kom upp och de tittade så satte de emlaplåster på handleden i stället för att de i stort sett aldrig sätter nålen i armvecket. Hur svårt kan det vara att de pratar med varandra om vart det skall emlas? Läkaren som ringde undrade om jag kuna komma in med Esther för att han ville se henne innan han skriver ut henne men då sa jag nej. Vi har varit där 3 gånger denna vecka och när han ringde hade jag just varit med Lydia på barnmottagningen på Södertälje sjukhus. Så roligt är det inte att sitta och åka till Huddinge. Vi bestämde att han skulle ringa i mrogn också och då skriva ut oss om hon fortfarande är på bättringsväg. Idag har Esther både kissat, bajsat, druckit och ätit även om det var små portioner men vi är tacksamma och lyckliga att vår vanlia Esther är på väg tillbaka.

För att blir ännu mer fundersam på släktet läkare och sköterskor kan jag bara kort berätta om Lydias sjukhusbesök. Hon har ju sovit så otroligt dåligt på nätterna de senaste halvåret så vi har frågat om hon under en kort tid skulle kunna få pröva något sömnmedel. När sköterskan har vägt och mätt Lydia så tar hon in oss i ett provtagningsrum. Innan hade jag fått veta att de skulle göra en pricktest för att se om hon är allergisk mot mjölk. Sköterskan ber mig väcka Lydia som sover i vagnen eftersom hon skall ta ett blodprov i fingret. Jag tycker det låter en anings konstigt men OK, det kanske kan visa något som är av värde i hennes situation. Sedan säger sköterskan att hon skall ta ett halsprov på Lydia och då reagerar jag. Ett halsprov? Vi söker för sömnsvårigheter, säger jag. Men är det inte Lydia Algesund? Jo det är det svarar jag. Och hennes personnummer är 0702?? NEJ säger jag, det stämmer inte. Hon inser snabbt att hon blandat ihop diverse papper och information och ber så mycket om ursäkt. Naturligtvis kan sådant hända men nu har jag verkligen insett att det gäller att vara med och se till att allt går rätt till ( så mycket man nu kan men den kunskapen man har). Ja såhär har vår vecka seett ut. Detta blev en uppsats och kanske ingen orkat läsa ända hit. Ville dock skriva ner det som hänt så Esther får läsa när hon blir större. Nu sover båda tjejer och Lydia har fått 5 droppar sömnmedel i sig. Är väldigt spännd på hur natten blir. I morgon skall jag åter jobba på öppna förskolan och på söndag skall jag ha min konfirmandgrupp och undervisa och kärlek och relationer.

Här är Esther pigg och rosig om kinderna. När jag hade henne i famnen idag och vi stod framför spegeln såg det ut som jag varit och solat för hon är så vit i ansiktet . Nu kämpar vi på för att få hennes matlust att bli normal igen. Tack alla betydelsefulla vänner som varit med och bett för Esther. Utan er hade nog aldrig sänkan gått från 195 till 50 på knappt ett dygn.