Inte nog med att jag fått en present under kudden. När jag är i köket och skall värma min sopplunch så ser jag att det kommer en stor postbil på vägen utanför vårt hus. Den stannar och en kille hoppar ut med ett stort paket under armen. Oj vem är detta till underar jag när jag ser att han kommer in på vår altan och plingar på dörren. Det var till mig. När jag öppnar finner jag en kort med ett så fin text från min älskade Sören och i paketet finns " Italiensk middag för två". Vilken man jag är gift med, wow!! Undrar bara när vi skall få tid att laga till den bara vi två. Mormor, när kommer du?????????????????? Efter detta ringer jag och bjuder ut min kära man på middag samma kväll. Direkt efter jobbet så tog vi med oss Lydia som somnade direkt i bilen och sov hela middagen. Vi åt Indisk middag på en bra restaurang inne i Södertälje.
Nanbröd med vitlökssmör, kyckling och lam med underbar sps, ris och sallad. Till förrätt åt vi stekt ost med mintsås, låter väldigt konstigt men det var ganska gott.
MUMS!!!!
Så här ser vi ut efter 4 år som her och fru Algesund
Nu kommer en resumé av vår tid tillsammans.
Tänk vilken gåva jag fått, först en underbar man och sedan två fantastiska döttrar.Idag är det 4 år sedan vi började vår liv tillsammans i Enskede kyrka. Det ”hela” började två år tidigare som en intensiv mailkontakt men LÅÅÅNGA mail på några A4 sidor. Sedan övergick det till telfonkontakt med LÅÅÅNGA samtal. Jag minns först gången jag ringde till Sören. Medvetet ringde jag på dagen för att jag visste att han var på jobbet bara för att jag skulle få höra hur hans röst lät på telefonsvararen. Då presenterade jag mig endast som Ancilla. Jag tror jag pratade in meddelande på hans svarare vid två tillfällen och efter varje gång kom ett mail där han uttryckte sin besvikelse att jag lyckats ringa precis när han ej var hemma. Tredje gången hade han kopplat sin hemtelefon vidare till jobbmobilen för att vara säker på att ej missa om Ancilla sulle våga ringa ännu en gång. Oj , vad länge sedan detta känns. Vi var vänner länge och första gången Sören flög upp till mig i Timrå och jag hämtade honom på flygplatsen minns jag att vi stod länge och väntade vid bagagebandet på alla väskor som kom rullande. Efter ett bra tag säger Sören: -Ulrika vad väntar vi på? – Din väska, svara jag då. Sören bara skrattade och visade sin lilla ryggsäck på ryggen. Det var hans packning för en helg, helt ofattbart enligt min packerfarenhet. Sedan dess har Sören fått inse att man måste ha en STTTOOOOR kombibil med MYYYYCKET packning när han har fru och två små barn som skall ut ock åka . Jag tror faktiskt att hans livsomställning varit störst. Flygturen till Timrå var början på en djup vänskap som efter något år blev lite mer runt påsk 04. Tänk vilken gåva jag fått, först en underbar man och sedan två fantastiska döttrar.Idag är det 4 år sedan vi började vår liv tillsammans i Enskede kyrka. Det ”hela” började två år tidigare som en intensiv mailkontakt men LÅÅÅNGA mail på några A4 sidor. Sedan övergick det till telfonkontakt med LÅÅÅNGA samtal. Jag minns först gången jag ringde till Sören. Medvetet ringde jag på dagen för att jag visste att han var på jobbet bara för att jag skulle få höra hur hans röst lät på telefonsvararen. Då presenterade jag mig endast som Ancilla. Jag tror jag pratade in meddelande på hans svarare vid två tillfällen och efter varje gång kom ett mail där han uttryckte sin besvikelse att jag lyckats ringa precis när han ej var hemma. Tredje gången hade han kopplat sin hemtelefon vidare till jobbmobilen för att vara säker på att ej missa om Ancilla sulle våga ringa ännu en gång. Oj , vad länge sedan detta känns. Vi var vänner länge och första gången Sören flög upp till mig i Timrå och jag hämtade honom på flygplatsen minns jag att vi stod länge och väntade vid bagagebandet på alla väskor som kom rullande. Efter ett bra tag säger Sören: -Ulrika vad väntar vi på? – Din väska, svara jag då. Sören bara skrattade och visade sin lilla ryggsäck på ryggen. Det var hans packning för en helg, helt ofattbart enligt min packerfarenhet. Sedan dess har Sören fått inse att man måste ha en STTTOOOOR kombibil med MYYYYCKET packning när han har fru och två små barn som skall ut ock åka . Jag tror faktiskt att hans livsomställning varit störst. Flygturen till Timrå var början på en djup vänskap som efter något år blev lite mer runt påsk 04.
Eftersom jag då bodde i Timrå fick Sören hänga med på saker som han ej var van vid, typ angling och snäll som har var/är följde han snällt med även om han ibland kanske föredragit att vi skulle titta på alla hans "Sagan om ringen dvd:s ".
Sommaren 04 gjorde vi en bilsemeterresa tillsammans för att se hur det skulle fungera. Man har ju hört hur olika man kan tycka om när man skall ta rast, vad eller vilka man vill besöka men det gick bra. Vi hälsade på mina vänner på nedvägen och Sörens på hemvägen och på så sätt fick vi en chans att ta del av varandras liv.
Sedan började vi åka 40 mil till varandra på fredgar och 40 mil hem på söndagar. Som tur var fanns det då billiga bussresor mellan Stockholm och Sundsvall som vi utnyttjade flitigt. Under veckorna hann man tänka, fundera, prata i telefonen och längta.
Den 1 januari, straxt efter tolvslaget bytte vi ringar på Södera Berget i Sundsvall och sedan började övervägningarna om vem som skulle säga upp sig och flytta när vi skulle gifta oss. Det blev Sören som fick säga upp sin fasta tjänst på Ericsson efter 10 år. Han hade dock noga kontrollerat att det fanns en thaiaffär med färska thaigrönsaker i Sundsvall och ett stort fräscht bibliotek innan Sundsvallstraken blev godkänd.
Den 11:e juni 2005 kom min väninna Anna och hämtade mig och körde mig till frissan i Högdalen som är en väninna till min mamma. Hon fixade mig i håret som ni kan se på bilen under. Jag såg dock inte ut så när jag kom till kyrkan för att möta min blivande man.
Min syster Annika kom också till salongen och sminkade mig. Här på bilden tror jag att jag hade ett viktigt samtal med Sören som satt i sin ungkarlslya i Kista och väntade på att vår vän Jarl skulle komma och köra honom till fotografen där vi sammanstrålade.
- Ulrika/Sören, jag vill idag ta emot dig, som en gåva från Gud.
- Jag tar emot dig som min hustru och livskamrat, att dela mitt liv, till livets slut.
- Jag vill vara dig trogen tills döden skiljer oss åt, och ditt väl skall vara mitt.
- Jag vill sätta dig främst bland människor, och ge dig tillträde till mitt innersta.
- Jag vill skapa ett hem tillsammans med dig där tro och trygghet råder. Jag vill med dig ta emot de barn Gud vill ge oss, och vara en god och kärleksfull far åt dem. Med ditt stöd vill jag lära dem frukta att Gud, och älska sina medmänniskor.
- När tillvaron är ljus och fylld av skratt, eller när bördor och sorg tynger våra dagar, vill jag förbli vid din sida.
- Och som ett tecken på detta förbund vill jag ge dig denna ring.
Det enda som Sören inte visste om i själva vigselakten var att jag skulle sjunga en kärlekssång till honom. Cool som han är fann han sig i det direkt. Jag vill älska dig med kärleken från Gud, löd titeln.
Någon år innan jag träffande Sören var jag med en väninna i Bangkok och fann i en affär en gullig barnklänning och den köpte jag för att brudnäbben på mitt kommande bröllop skulle använda.
Cremfärgat och guld var färgerna vi använde hade under hela bröllopet. Tårtan i guld var specialbeställd av en konditor som är pappa till en av sörens vänner.
Blombåden hadeandra vänner tillverkat till oss och på Sörens sida fanns en thailändsk flagga och på mig sida en svensk.
Till förrätt var det saffranssoppa och till huvudrätt severades en kallskuren buffe med varm potatisgratäng och sallad.
Eftersom jag gillar att fotografera så var detta en mycket viktig dag för mig. Att ha fotografier kvar från fina minnen är så roligt så jag hade frågat några vänner om de ville fota oss eftervigseln på ett ställe med vatten i bakgrunden och så blev det.
Min fina Sören som blev min äkta man för 4 år sedan.
Min syster Annika hade fixat den fina bilen vi fick åka med från kyrkan till fotostället och sedan vidare till festen.
Det var dock inte allt för varmt så vår lilla brundnäbb fick vira in sig i en filt för att inte frysa .
Många fick hjälpa till på olka sätt. Chauffören fick hålla i släpet för att inte det skulle flyga iväg.
Gunnar fick under sitt stora svarta paraply knäppa av kameran många gånger.
Men det blev flera fina bilder som jag är väldigt nöjd med.
Under festen fick både Sören och jag upp och sjunga karaoke. Här en bild på guldskorna som Sören och hans killkompisar fick använda när de sjöng Diggelo Diggelej.
Oj vad min man var duktig på att sjunga den gamla Herreyschlagern.
Själv åkte jag ganska väntat på att sjunga Främling med min gamla idol Carola. Ni ser väl att Carola var med som en pappdocka jag fick på Åhlens i Skärholmen för många många år sedan . Den hängde med länge men jag tror faktiskt att jag slängde den när vi flyttade till Nykvarn.
Ser ni vad trevlig och klok han se ut min man Sören. Här tror jag att han hade sitt tacktal till alla som var med på vår stora dag. En stolt Ulrika tittar på sin nyblivna man
Någon vecka efter denna stora dag kom Sören med sin gamla BMW och en släpvagn fullproppad med sina saker. Observera att de dock fick plats i EN släpkärra. Efter ett år vände vi åter kosan söderut och flyttade till vårt gula radhus i Sandtorp.
Den 16 oktober året därpå kom Esther till världen efter mycket blod svett och tårar och gjorde oss ännu lyckligare och vi blev en riktig liten barnfamilj.
Den 23:e december, 2 år och 2 månader senare fick vi ta emot ännu en underbar liten dotter, Lydia och Esther fick bli storasyster. Tack gode Gud för dessa gåvor du anförtrott oss att ta hand om och älska.
Nu är det full fart i familjen Algesund och vi gläds åt att se våra döttrar växa och utvecklas på alla tänkbara områden. Att göra små familepromenader på kvällarna efter maten kan verkligen kännas otroligt värdefullt. Både Sören och jag njuter av att vara med småtjejerna även om vi är VÄLDIGT TRÖTTA väldigt ofta.
Lydia sitter oftast snällt i sin vagn och tittar på allt spännande som Esther far fram och gör eller så smakar eller biter hon på sina leksaker.
Att kunna glra nya saker tillsammans som tex baka chokladbollar brukar tycker Esther och pappa är jätteskoj. Mums vad gott det blev.
För några år sedan var han ungkarl i Kista och nu är han en aktiv tvåbarnspappa med stor kombibil och gult radhus. Livet kan verkligen förändras och vi tackar Gud för att vi fått uppleva dessa under tillsammans.
Våra små Gudagåvor!
Nanbröd med vitlökssmör, kyckling och lam med underbar sps, ris och sallad. Till förrätt åt vi stekt ost med mintsås, låter väldigt konstigt men det var ganska gott.
MUMS!!!!
Så här ser vi ut efter 4 år som her och fru Algesund
Nu kommer en resumé av vår tid tillsammans.
Tänk vilken gåva jag fått, först en underbar man och sedan två fantastiska döttrar.Idag är det 4 år sedan vi började vår liv tillsammans i Enskede kyrka. Det ”hela” började två år tidigare som en intensiv mailkontakt men LÅÅÅNGA mail på några A4 sidor. Sedan övergick det till telfonkontakt med LÅÅÅNGA samtal. Jag minns först gången jag ringde till Sören. Medvetet ringde jag på dagen för att jag visste att han var på jobbet bara för att jag skulle få höra hur hans röst lät på telefonsvararen. Då presenterade jag mig endast som Ancilla. Jag tror jag pratade in meddelande på hans svarare vid två tillfällen och efter varje gång kom ett mail där han uttryckte sin besvikelse att jag lyckats ringa precis när han ej var hemma. Tredje gången hade han kopplat sin hemtelefon vidare till jobbmobilen för att vara säker på att ej missa om Ancilla sulle våga ringa ännu en gång. Oj , vad länge sedan detta känns. Vi var vänner länge och första gången Sören flög upp till mig i Timrå och jag hämtade honom på flygplatsen minns jag att vi stod länge och väntade vid bagagebandet på alla väskor som kom rullande. Efter ett bra tag säger Sören: -Ulrika vad väntar vi på? – Din väska, svara jag då. Sören bara skrattade och visade sin lilla ryggsäck på ryggen. Det var hans packning för en helg, helt ofattbart enligt min packerfarenhet. Sedan dess har Sören fått inse att man måste ha en STTTOOOOR kombibil med MYYYYCKET packning när han har fru och två små barn som skall ut ock åka . Jag tror faktiskt att hans livsomställning varit störst. Flygturen till Timrå var början på en djup vänskap som efter något år blev lite mer runt påsk 04. Tänk vilken gåva jag fått, först en underbar man och sedan två fantastiska döttrar.Idag är det 4 år sedan vi började vår liv tillsammans i Enskede kyrka. Det ”hela” började två år tidigare som en intensiv mailkontakt men LÅÅÅNGA mail på några A4 sidor. Sedan övergick det till telfonkontakt med LÅÅÅNGA samtal. Jag minns först gången jag ringde till Sören. Medvetet ringde jag på dagen för att jag visste att han var på jobbet bara för att jag skulle få höra hur hans röst lät på telefonsvararen. Då presenterade jag mig endast som Ancilla. Jag tror jag pratade in meddelande på hans svarare vid två tillfällen och efter varje gång kom ett mail där han uttryckte sin besvikelse att jag lyckats ringa precis när han ej var hemma. Tredje gången hade han kopplat sin hemtelefon vidare till jobbmobilen för att vara säker på att ej missa om Ancilla sulle våga ringa ännu en gång. Oj , vad länge sedan detta känns. Vi var vänner länge och första gången Sören flög upp till mig i Timrå och jag hämtade honom på flygplatsen minns jag att vi stod länge och väntade vid bagagebandet på alla väskor som kom rullande. Efter ett bra tag säger Sören: -Ulrika vad väntar vi på? – Din väska, svara jag då. Sören bara skrattade och visade sin lilla ryggsäck på ryggen. Det var hans packning för en helg, helt ofattbart enligt min packerfarenhet. Sedan dess har Sören fått inse att man måste ha en STTTOOOOR kombibil med MYYYYCKET packning när han har fru och två små barn som skall ut ock åka . Jag tror faktiskt att hans livsomställning varit störst. Flygturen till Timrå var början på en djup vänskap som efter något år blev lite mer runt påsk 04.Eftersom jag då bodde i Timrå fick Sören hänga med på saker som han ej var van vid, typ angling och snäll som har var/är följde han snällt med även om han ibland kanske föredragit att vi skulle titta på alla hans "Sagan om ringen dvd:s ".
Sommaren 04 gjorde vi en bilsemeterresa tillsammans för att se hur det skulle fungera. Man har ju hört hur olika man kan tycka om när man skall ta rast, vad eller vilka man vill besöka men det gick bra. Vi hälsade på mina vänner på nedvägen och Sörens på hemvägen och på så sätt fick vi en chans att ta del av varandras liv.
Sedan började vi åka 40 mil till varandra på fredgar och 40 mil hem på söndagar. Som tur var fanns det då billiga bussresor mellan Stockholm och Sundsvall som vi utnyttjade flitigt. Under veckorna hann man tänka, fundera, prata i telefonen och längta.
Den 1 januari, straxt efter tolvslaget bytte vi ringar på Södera Berget i Sundsvall och sedan började övervägningarna om vem som skulle säga upp sig och flytta när vi skulle gifta oss. Det blev Sören som fick säga upp sin fasta tjänst på Ericsson efter 10 år. Han hade dock noga kontrollerat att det fanns en thaiaffär med färska thaigrönsaker i Sundsvall och ett stort fräscht bibliotek innan Sundsvallstraken blev godkänd.Den 11:e juni 2005 kom min väninna Anna och hämtade mig och körde mig till frissan i Högdalen som är en väninna till min mamma. Hon fixade mig i håret som ni kan se på bilen under. Jag såg dock inte ut så när jag kom till kyrkan för att möta min blivande man.
Min syster Annika kom också till salongen och sminkade mig. Här på bilden tror jag att jag hade ett viktigt samtal med Sören som satt i sin ungkarlslya i Kista och väntade på att vår vän Jarl skulle komma och köra honom till fotografen där vi sammanstrålade.
Vi hade själva utformat vigselakten så att den passade oss. Vänner till både mig och Sören sjöng, en vän och arbetskamrat spelade orgel, Sörens pappa som är pastor vigde oss med diakon Stina Nilsson som medhjälpare. För mig var det viktigt att det var både manligt och kvinnligt och pastoralt och diakonalt i vår vigsel. Sören och jag hade pratat mycket om vad vigsellöftena man ger varandra innebär så även dessa utformade vi själva. Ni som vill veta vad vi lovade varandra för 4 år sedan kan läsa våra löften under nästa bild.
- Ulrika/Sören, jag vill idag ta emot dig, som en gåva från Gud.- Jag tar emot dig som min hustru och livskamrat, att dela mitt liv, till livets slut.
- Jag vill vara dig trogen tills döden skiljer oss åt, och ditt väl skall vara mitt.
- Jag vill sätta dig främst bland människor, och ge dig tillträde till mitt innersta.
- Jag vill skapa ett hem tillsammans med dig där tro och trygghet råder. Jag vill med dig ta emot de barn Gud vill ge oss, och vara en god och kärleksfull far åt dem. Med ditt stöd vill jag lära dem frukta att Gud, och älska sina medmänniskor.
- När tillvaron är ljus och fylld av skratt, eller när bördor och sorg tynger våra dagar, vill jag förbli vid din sida.
- Och som ett tecken på detta förbund vill jag ge dig denna ring.
Det enda som Sören inte visste om i själva vigselakten var att jag skulle sjunga en kärlekssång till honom. Cool som han är fann han sig i det direkt. Jag vill älska dig med kärleken från Gud, löd titeln.
Någon år innan jag träffande Sören var jag med en väninna i Bangkok och fann i en affär en gullig barnklänning och den köpte jag för att brudnäbben på mitt kommande bröllop skulle använda. Då gick jag i tro och det gick ju bra. Gud är trofast och hörde mina böner. När jag började träffa Sörens vänner insåg jag ganska snart att lilla Ellen skulle få vara vår brudnäbb. Hon skötte sig perfekt och levde som prinsessa för en dag, helt överlycklig att ej behöva sitta fast i bilbarnstol när vi gled iväg i den nedcabbade bilen efter vigseln.
Cremfärgat och guld var färgerna vi använde hade under hela bröllopet. Tårtan i guld var specialbeställd av en konditor som är pappa till en av sörens vänner.
Blombåden hadeandra vänner tillverkat till oss och på Sörens sida fanns en thailändsk flagga och på mig sida en svensk.
Till förrätt var det saffranssoppa och till huvudrätt severades en kallskuren buffe med varm potatisgratäng och sallad.
Eftersom jag gillar att fotografera så var detta en mycket viktig dag för mig. Att ha fotografier kvar från fina minnen är så roligt så jag hade frågat några vänner om de ville fota oss eftervigseln på ett ställe med vatten i bakgrunden och så blev det.
Min fina Sören som blev min äkta man för 4 år sedan.
Min syster Annika hade fixat den fina bilen vi fick åka med från kyrkan till fotostället och sedan vidare till festen.
Det var dock inte allt för varmt så vår lilla brundnäbb fick vira in sig i en filt för att inte frysa .
Många fick hjälpa till på olka sätt. Chauffören fick hålla i släpet för att inte det skulle flyga iväg.
Gunnar fick under sitt stora svarta paraply knäppa av kameran många gånger.
Men det blev flera fina bilder som jag är väldigt nöjd med.
Under festen fick både Sören och jag upp och sjunga karaoke. Här en bild på guldskorna som Sören och hans killkompisar fick använda när de sjöng Diggelo Diggelej.
Oj vad min man var duktig på att sjunga den gamla Herreyschlagern.
Själv åkte jag ganska väntat på att sjunga Främling med min gamla idol Carola. Ni ser väl att Carola var med som en pappdocka jag fick på Åhlens i Skärholmen för många många år sedan . Den hängde med länge men jag tror faktiskt att jag slängde den när vi flyttade till Nykvarn.
Ser ni vad trevlig och klok han se ut min man Sören. Här tror jag att han hade sitt tacktal till alla som var med på vår stora dag. En stolt Ulrika tittar på sin nyblivna man
Någon vecka efter denna stora dag kom Sören med sin gamla BMW och en släpvagn fullproppad med sina saker. Observera att de dock fick plats i EN släpkärra. Efter ett år vände vi åter kosan söderut och flyttade till vårt gula radhus i Sandtorp.Den 16 oktober året därpå kom Esther till världen efter mycket blod svett och tårar och gjorde oss ännu lyckligare och vi blev en riktig liten barnfamilj.
Den 23:e december, 2 år och 2 månader senare fick vi ta emot ännu en underbar liten dotter, Lydia och Esther fick bli storasyster. Tack gode Gud för dessa gåvor du anförtrott oss att ta hand om och älska.
Nu är det full fart i familjen Algesund och vi gläds åt att se våra döttrar växa och utvecklas på alla tänkbara områden. Att göra små familepromenader på kvällarna efter maten kan verkligen kännas otroligt värdefullt. Både Sören och jag njuter av att vara med småtjejerna även om vi är VÄLDIGT TRÖTTA väldigt ofta.
Esther på en "gungälg" i en av Sandtorps lekplatser vi besökte för någon vecka sedan.
Lydia sitter oftast snällt i sin vagn och tittar på allt spännande som Esther far fram och gör eller så smakar eller biter hon på sina leksaker.
Att kunna glra nya saker tillsammans som tex baka chokladbollar brukar tycker Esther och pappa är jätteskoj. Mums vad gott det blev.
För några år sedan var han ungkarl i Kista och nu är han en aktiv tvåbarnspappa med stor kombibil och gult radhus. Livet kan verkligen förändras och vi tackar Gud för att vi fått uppleva dessa under tillsammans.
Våra små Gudagåvor!
