En man hade hundra får. När han räknade dem på kvällen fattades ett. Fast han är trött, lämnar han de nittionio fåren kvar i öknen och gå och letar efter det som är borta. Han söker överallt, i buskar och snår, bakom stenar och vid vattenbäckar. Han söker ända tills han hör det ensamma fårets svaga bräkande och hittar det. Då blir han glad och lyfter upp fåret. Han lägger det över sina axlar och bär hem det till de andra. När han kommer hem bjuder han in alla sina vänner och grannar till en fest. Tillsammans firar de att fåret, som hade sprungit bort, lever och skuttar med de andra igen.
Kanske har du varit det fåret som sprang bort från sin herde. Herden dvs Herren själv som har skapat dig, älskar dig och vill att du skall leva nära Honom och de andra som han skapat. Vi är alla skapade till gemenskap, både med varandra och med Honom. Om du ger dig av på egen hand, kommer Herden att sakna dig och göra allt för att få dig att komma tillbaka. Han kommer att gå både genom eld och vatten för din skulle, men han kommer aldrig att tvinga sig på någon. Men när du som det bortsprungna fåret kommer tillbaka står alltid en kärleksfull famn öppen för dig att krypa upp i och alla dina "syskon" kommer att krama om dig och säga att de är glada och lyckliga att du är tillbaka.
Idag gjorde vi ett litet drama kring denna text. Alla barn som ville fick vara små får och Kristoffer vår XP-elev var herden som skulle hålla reda på alla dessa. De gick omkring och bräkte i mittgången och i korsararmarna i kyrkan. När han sedan vallade hem dem igen och räknade så kom han bara till nittionio. Då fick han lämna de hemma och gå ut och leta efter det bortsprungna fåret. Han letade och letade men tillslut hittade han det mista fåret ute i sakrestians toalett där det hade gömt sig. Då tog han upp det i famnen och bar hem det till alla de andra nittionio som väntade på dem. Då blev det stor glädje och alla de nittionio fåren kramade om det mista som kom bort men som nu var återfunnet.
Lydia som varit så blyg och inte vågat säga så mycket innan vi flyttade hit anmälde sig direkt när barnen i kyrkans barntimmar fick frågan om de ville vara det bortsprunga fåret. Storasyster Esther insåg direkt vad hon gick mista om, att få rida på någons axlar genom kyrkan. Då blev det några små tårar som kom nedför kinderna och hon undrade om hon kunde få vara det fåret nästa gång. Till sin stora glädje orkade pappa Sören bära henne på sina axlar på hemvägen från kyrkan.
Kristoffer med det lilla bortsprunga fåret.
När vi bad vår förbön satte min arbetskamrat Mattias upp olika pappersdelar som till slut blev en Jesusbild. Alla barnen som tillverkat egna får fick komma fram och sätta upp dem runt Jesus. I mitten placerades Herden vid Jesu hjärta. Han vill mer än gärna vara vår Herde som tar hand om oss med stor kärlek och omsorg.
Esther fick även hon åka på axlarna på pappa på hemvägen från kyrkan. Ja det är faktiskt underbart att vi bor så nära nu att vi inte behöver ta bilen varje gång. Redan nu märks det att bensinräkningarna blir lägre.
Själv drog jag Lydia i vagnen. För er som inte känner mig väl kan jag berätta att jag en gång varit barnvagnsexpert. Jag tror att jag hade samma pejl på alla nya vagnar som en del män har på alla bilar.
I c:a 20 år hade jag längtat att få köpa en egen barnvagn till mitt eget barn. När jag var 17 visste jag precis vilken vagn jag ville ha. En i mörkblått sammetstyg med rundade hörn. Jag tyckte verkligen att den var fantastiskt vacker. Jag funderade även på att ta en del av mina sparpengar och köpa den och spara tills jag skulle få egna barn runt 24 år ( så var mina planer). Tur att jag inte gjorde det, för 18 år senare var det inte alls en sådan vagn jag ville ha. 9 vagnar har passerat i vår familj och nu finns det endast 3 kvar. När jag idag körde Lydia hem insåg jag att denna UNDERBART FANTASTISKA barnvagnstid snart går mot sitt slut. Det är verkligen en sorg men jag har verkligen glatt mig otroligt mycket denna tid som jag fått köra mina barn i vagn. Det är också en fantastisk tid som ligger framför med stora tjejer som man kan göra mycket annat roligt tillsammans med.
Kan bara tillägga att jag hade tre jättefina och innehållsrika dagar tillsammans med min chef Tord när vi var på relationskurs på Hagabergs folkhögskola i Södertälje. Flera av mina gamla vänner hann jag med att hälsa på som är lärare på skolan och en sväng på stan blev det och visst kan jag erkänna att jag få en liten hemlängtanskänsla i hjärtat. Men efter tre timmar och 50 mil på tåget kom vi till Göteborg och sedan till Ytterby och då var det underbart att få gå hem och pussa på mina älsklingar som klarat sig så bra utan mig.
Ulrika
