Idag när vi hämtat barnen gick vi till en park och lekte. Efter en stund kom Esthers bästa kompis Erik cyklande med sin mamma. Esther tittade med stora ögon och sa att: Idag skall jag också cykla som Erik, dvs utan stödhjul.
Jaha,, tänkte Sören och jag. I somras plockade vi bort hennes stödhjul men hon var verkligen inte redo då. Hon kunde inte ens sitta rakt på sadeln utan hennes lilla rumpa åkte både hit och dit och det blev ingen balans alls.
Men Sören och Esther gick hem för att hämta cykeln medan Lydia och jag var kvar i parken och åkte rutschkana. Helt plötsligt ser jag Esther komma cyklande med Sören springande efter . Det var lite vingligt i början men det märks att hon övat med sin springcykel. Hon behärskade att stanna och ramlade inte då hon tappade balansen. Efter ett tag ville hon vila och dra cykeln men när vi senare träffade hennes kompis Elliot blev hon så peppad att kunna visa honom att hon kunde cykla. Då helt plötsligt kunde hon cykla själv runt kvarteret.
När jag frågade Esther vad det var som gjorde att hon kunde cykla idag svarade hon genast: Men mamma, ja sa ju till min rumpa att den skulle sitta still på sadeln, och då kunde jag cykla.
Hon hade helt enkelt bestämt sig, det är nog där det sitter.
Efter middagen var det bara för pappa att klä på sig och springa med Esther runt i vårt radhusområde där hon cyklade omkring.
Full fart i backen ner och pappa var på hugget ifall att någon skulle gå galet.
Pappa fick springa efter i backen men behövde inte göra någon annat än att finnas där.
Här höll det dock på att bli en olycka men pappa var snabb och stoppade Esther från att köra in i bilen.
Nu skall jag packa klart det sista för i morgon åker jag till Sundsvall för att på fredag vara med på en kär vän och kollegas begravningen. Det var verkligen en kvinna som jag tyckte väldigt mycket om.
Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar